Barnhotellet Anglais©

Hotell Anglais vid Stureplan i Stockholm hade stått tomt och övergivet en tid i väntan på rivning, men kriget bromsade nybyggnadsplanerna. Barntransporterna till Sverige under hösten 1941 var relativt begränsade till omfattning och barnens mellanlandning i Stockholm var ofta kort. Många barn transporterades vidare redan samma dag till olika delar av landet. Det skapade ibland oönskade problem hos mottagarfamiljer, som kunde drabbas av att barn de tog emot bar på en smittsam sjukdom. Värst var det om det handlade om difteri, som kunde vara riktigt farlig t.o.m. livshotande.

Redan senhösten 1941 stod det klart att åtskilligt fler barn i större barngrupper måste transporteras till Sverige. På nyåret erbjöds Finland dels att skicka ca 6 000 sjuka barn till svensk vård, och dels i stort sett så många friska barn som transportkapaciteten i Finland klarade av. Men nu var det nödvändigt att kontrollera barnens hälsa noggrannare innan de fick resa vidare till väntande fosterfamiljer. Det fordrades således rejält stora mottagningslokaler, som kunde fungera som karantän för en hel båt- eller tåglast med uppåt 450 barn. I denna situation fick Hjälpkommittén erbjudande av Hotell Anglais ägare att avgiftsfritt disponera hela hotellet för sådan verksamhet.

Maten svarade Stockholms Stads Fattigvårdsnämnd för. Matsal för utspisning fanns naturligtvis och dessutom åtskilliga rum som kunde fungera som sovsalar, personalrum, undersöknings- och behandlingsrum, rum för skärmbildstagning, tandläkare, frisör, kläd- och linneförråd och en rad andra behov.

I mitten av januari 1942 stod hotellet färdigutrustat och bemannat för att ta emot den första barngruppen.

Och omgående satte man igång läkarundersökningarna av alla barn. Man tog mun- och svalgprov, urinprov mot socker och äggvita, lungorna skärmbildsundersöktes och tuberkulintest kontrollerades. Vid tveksamheter gjordes också lungröntgen.

Upp till fem läkare och en tandläkare arbetade samtidigt vid dessa undersökningar assisterade av sjukvårdslottor eller Röda Kors sköterskor. För omhändertagande av barnen fanns ungefär 80 lottor engagerade samtidigt med alla andra uppgifter rörande barnen, t.ex. förflyttningar till och från undersökningar, provtagningar, utspisning mm. Med hänsyn till skifttjänstgöring och dygnet-runt-verksamhet blev över 500 lottor engagerade i arbetet på Anglais.

När hotellet var fullbelagt hade Hjälpkommittén också tillgång ett annex vid Stureby sjukhus, i södra Stockholm. Där kunde man ta emot upp till 250 barn samtidigt. Liknande genomgångshem fanns samtidigt i Boden och Örebro, och något mindre i Göteborg, Gävle och Karl-stad. Dessa finns det tyvärr inte lika mycket information om.

 En vanlig dag på finska ”barnhotellet” Anglais beskrivs detaljerat i en artikel jag hit-tade i ett februarinummer av Husmodern 1942. Det var Lottakåren som åtog sig en stor och tung börda, att på olika sätt hjälpa alla de finska barn som kom till genomgångshemmet, som det kallades då. De uppåt 80 lottorna, som skulle tjänstgöra det aktuella dygnet, var organiserade i olika ansvarsområden eller bestämda arbetsuppgifter. Dessutom har man skapat en nästan militär befälsordning - allt för att det inte skulle råda någon tveksamhet om vem skulle göra vad.

 Denna morgon var det nästan 20 grader kallt när en flera timmar försenad båt vid 5-tiden ankom till Stockholm. En grupp transportlottor hade redan mött båten på Skeppsbron och hjälpt barnen ombord på de framkörda bussarna. Många var så små att de måste bäras från båten till bussen. Under tiden hade andra lottor kommit till Anglais och samlats till upprop på tredje våning, där de fått sina arbetsuppgifter tilldelade. Varje lotta fick ansvar för 10-12 barn.

När bussarna anlände var det transportlottorna som hjälpte barnen in hotellvestibulen, där tolkar och rumslottor mötte och hjälpte barnen upp till nästa våningsplan. Alla barn skulle nu prickas av mot en förläggningslista och barnen försågs med ett sängplatsnummer i ett färgat band där varje färg representerade ett våningsplan.

Rumslottorna samlade ”sina barn” i anvisade sovsalar. Där fick barnen ta av sig ytterkläderna och strax lotsas ner till matsalen för att äta frukost. Snart uppstod ett öronbedövande larm. Det var barn som pratade, en del skrek, andra grät och porslinet slamrade allt medan några lottor försökte kalla tillbaka livliga barn till matbordet.

 Klockan 9 började läkarundersökningarna.

Innan dess skulle urinprov tas på samtliga barn, och ID-numret skrivas på provglaset innan det kan lämnas till laboratoriet. Våningsansvarig lotta och sjukvårdslottor gick från rum till rum och gav sina orders till rumslottorna. Barnen skulle kläs av och komma in till läkaren i nummerordning, vilket inte var helt lätt med de större barnen, som ständigt var i rörelse. Många små barn måste bäras. Längd och vikt skulle liksom temperaturtagning vara klart före läkarundersökningen. En del barn var febersjuka och blev kvar i sina sängar. Svalg- och näsprov försedda med ID-nummer lämnades in till laboratoriet. Och hela tiden skulle patientjournaler föras. Mitt i allt detta måste skräckslagna barn lugnas och tröstas. Det var inte lätt när man inte kunde prata med varandra. Det var ofta omöjligt att ha tillgång till tolklotta.

Undersökningarna pågick ju i flera timmar de dagar en båtlast fyllt hotellet med barn. Rumslottorna fick då en viktig uppgift att inte bara sköta barnens av- och påklädning utan också så långt det var möjligt försöka vara något av en ställföreträdande mamma och försöka skapa förtroende och lugn hos oroliga barn.

Barnen har beskrivits som anonyma ”kollin” som slussades runt från en station till en annan. Men artikel i Husmodern beskriver också ett antal situationer som visar hur jobbigt det faktiskt kunde vara för barnen.

För lottorna fortsatte dagen med undersökningar, av- och påklädningar, ner till matsalen för lunch, en del kunde själva gå, andra måste bäras, några fick inte lämna sängen eller rummet så mat måste bäras upp, matning. Ny avklädning av barn som måste lungröntgas. Röda Korsets hjälpsystrar var en annan, inte lika stor men minst lika viktig personalgrupp som tog hand om barnen under läkarundersökningarna, provtagning mm.

Hela eftermiddagen upprepades procedurerna. Först vid 19-tiden var arbetsdagen slut och nattpersonalen kom för avlösning.

 Helt plötsligt fanns det vuxna som man inte begrep vad de sa. Värre var att de inte förstod vad man själv sa.

Tanterna på båten talade ju finska och det gjorde också några tanter på bussen. Men tanterna i det stora huset bara pratade obegripligt, pekade, föste och drog. Hos doktorn fanns det en tant som talade om vad man skulle göra. Men hon hade inte tid att svara på frågor. Rumstanterna var egentligen snälla, men de var nästan alltid upptagna av att trösta eller lugna ledsna och oroliga barn.

I ett rum satt en pojke och vrålade ilsket och slog vilt omkring sig med en hårborste. Den som kom i närheten av honom riskerade att bli slagen. Rumslottan hade redan fått ett rejält slag i huvudet, så hon var lite omtöcknad. Den tillkallade tolken kunde så småningom lugna honom och fick då veta att han hos frisören blivit av med sitt blonda vågiga hår som han visste att mamman särskilt tyckte om. Troligen hade man hittat löss i håret och därför klippt honom.

I ett rum satt en liten flicka 2-3 år gammal och grät, rumstanten förstod inte alls varför. Flickan var otröstlig, så till slut tillkallades en tolk. Hon fick efter en stund kontakt med den förtvivlade flickan som saknade sin syster. Med en enkel kontroll av halslappen och rumslistorna hittades systern i rummet intill.

I en säng intill satt en åtta års flicka gråtande alldeles kraftlös. Hon ville varken äta eller gå. Hon längtade efter mamma. Allvarliga små barn satt i andra sängar med tårarna trillande på ner över kinderna. Gråten smittade minst lika lätt som skrattet kan göra i andra situationer.

Från en av de stora sovsalarna hördes ett våldsamt oväsen från vild lek. Några försigkomna pojkar lekte tåg och härmade luftlarm följt av flygplansbuller och bombkrevader. Det var inget man egentligen ville hindra men med hänsyn till några sängliggande febriga barn, var man tvungen att försöka dämpa det västra skränet.

Den yngste pojken av ett brödrapar var mycket orolig över att skiljas från sin bror, men storebror satt på sängkanten och höll brodern i handen, som en slags garanti för att de in skulle skiljas åt. Ett tvillingpar i fyra års ålder försvarade sig våldsamt mot alla försök att skilja dem åt inför läkarundersökningen. Att skilja syskon åt var något man ville undvika, men ibland blev det nödvändigt.

Oron för att skiljas åt var nog berättigad.

På barnhotellet hade man inte resurser att utföra kvalificerad vård. Det hände att barn måste skickas vidare till epidemisjukhus eller till annat sjukhus, eller helt enkelt läggas in på hotellets egen isoleringsavdelning. När sådant förekom kunde det hända att syskon skildes åt. Den smärtsamma skilsmässan från mamman blev då dubbelt svår när den lilla tryggheten i syskonets närvaro plötsligt försvann.

När natten kom hördes många snyftningar och gråt, men också små viskande röster. Barn gick upp och sökte sina kläder för att ge sig av men blev vänligt lotsade tillbaka till sin säng. Det dröjde länge innan tröttheten helt tog överhand och det blev tyst i sovsalarna.

På morgonen var många sängar genomsura. Säng- och sovkläder måste tvättas. Den här dagen skulle alla barnen badas. En ny grupp lottor och hjälpsystrar fick ta tag i de nya arbetsuppgifterna.

Barnen fick stanna 4-5 dagar innan de släpptes iväg till sina bestämmelseorter. Efter det första intensiva dygnet blev det lugnare. På hotellets bottenvåning hade inrättats en gåvocentral, till vilken både privatpersoner och företag skänkte mängder med leksaker men också såväl begagnade som nya kläder. De flesta barnen fick med sig en leksak och många hade fått nya kläder när tiden på barn-hotellet Anglais var över och en ny tillvaro väntade någonstans i Sverige.

Under de nästan 6 månader som Hotell Anglais var verksamt som geneomgångshem hade mer 6 000 finska barn passerat hotellet.

Tapani Rossi

1 okt 2010

Senast uppdaterad ( 2010-10-07 10:00 )