(Krigs)Barnen som samhället svek

 En statlig utredning, ledd av Kerstin Wigzell, föreslår att personer som utsatts för vanvård eller övergrepp på barnhem eller i fosterhem ska få både en ursäkt och ersättning på 250 000 kronor.Utredningen är en direkt följd av vanvårdsutredningen där missförhållandena dokumenterats.Bland dem som intervjuats i vanvårdsutredningen finns även finska krigsbarn. Men generellt sett omfattas de inte av denna utredning, som enbart gäller barn som placerats ”av de sociala myndigheterna”.Placeringar som skett på privat väg omfattas inte av förslagen.  Även om de råkat ut för vanvård och övergrepp föreslås de bli utan ersättning.

Så här står det i utredningen:

”För det fall något av de finska krigsbarnen placerades genom den svenska sociala barnavårdens försorg omfattas de dock på samma sätt som andra barn som placerats på detta sätt.” (Sid. 150-151.)Vad betyder detta för de finska krigsbarn som utsatts för övergrepp, på barnhem eller i fosterhem? Eftersom utredningens ordförande Kerstin Wigzell avslutat sitt arbete och inte är nåbar frågar vi Göran Johansson, ansvarig för Vanvårdsutredningen (som fortfarande pågår).

– För de finska krigsbarn som kom 1939-1944 är läget osäkert, svarar Göran Johansson. Det är inte helt utrett om eller i vilken utsträckning barnavårdsnämnderna, alltså de sociala myndigheterna, var inkopplade. Men de barnhem som tillkom 1944 kontrollerades av Socialstyrelsen och barnen där faller inom utredningen.

– Det är inte lika självklart när det gäller barn som kom till fosterhem. Det finns krigsbarn som faller inom ramen, och sådana som inte gör det.

– Statens inspektör för fattigvård och barnavård hade i ett brev till hjälpkommittén redan 1942 hävdat att de barn som bereddes vård i barnhem eller enskilda hem i Sverige i princip var att betrakta som fosterbarn enligt svensk lag, fortsätter Göran Johansson. Men det var först 1944, i samband med hastigt påkomna och stora barntransporter, som det blev angeläget för staten att kontrollera tillstånd vid barnhem och internat.

– Om detta inte skett och barnen utsatts för övergrepp eller allvarlig försummelse kan det vara en grund för ersättning. Då har myndigheterna inte fullföljt sina skyldigheter, säger Göran Johansson.

Han konstaterar vidare:

– Vanvårdsutredningens tolkning av skeendet innebär att om placeringen av krigsbarn skedde efter 1944 skulle barnavårdsnämnden godkänna de mottagande hemmen. Således omfattas erfarenheter av vanvård i dessa hem av vanvårdsutredningens uppdrag. Det är denna tolkning som också Upprättelseutredningen hänvisat till i sin rapport.

Utredningens förslag går nu ut på remiss. Riksförbundet kommer att lämna ett remissvar med utgångspunkt från Tapani Rossis inlägg här bredvid. Sedan remisstiden gått ut 15 maj utarbetas ett lagförslag till riksdagen som tar ställning till det. Det kan ske tidigast i slutet av detta år 2011.

– Sedan blir det ett ansökningsförfarande på särskilt formulär, och en nämnd med domstols ställning beslutar. Det blir en individuell bedömning. Om man är tveksam till om man är berättigad till ersättning bör man i alla fall försöka.

– Det finns inget som hindrar att krigsbarn som anser sig ha blivit utsatta för övergrepp ansöker om ersättning, säger Göran Johansson.

Du kan läsa mer om utredningen och ladda hem den som en pdf-fil (över 300 sidor) via www.regeringen.se. Utredningens nummer är SOU 2011:9.

                                                                                       Kai Rosnell

 

 

Senast uppdaterad ( 2011-02-25 17:11 )