”Även ett moraliskt svek”

Det är riktigt att de flesta barnhemmen för finska barn startade genom privata initiativ. Det kunde också vara företag, församlingar eller ideella organisationer, som startade barnhem, dit Hjälpkommittén placerade barnen.  Men de flesta barnhemmen fick inte öppnas om inte ortens förste provinsialläkare (statligt anställd) avgett sitt yttrande till länsstyrelsen vars beslut sedan kunde vara godkännande, godkännande efter viss korrigering, eller avslag.

Fr.o.m. de stora barntransporternAa 1944 var det Civilförsvarsstyrelsen som stod som initiativtagare till att öppna flera barnhem för finska barn, parallellt med Hjälpkommitténs. Medicinalstyrelsen beviljade statsbidrag för vårddagarna. Hjälpkommittén administrerade statsbidraget, som ansöktes månadsvis.

Från 1944 var det Socialstyrelsens inspektörer som reste runt och kontrollerade barnhemmen, mycket ofta tillsammans med en kommunal tjänsteman.  Dessa rapporter gick till dåvarande chefen Göta Rosén, som vidimerat samtliga. I rapporterna kan man ana att vissa barn for väldigt illa.

Jag hävdar bestämt att staten och kommunerna i högsta grad var ansvariga för de finska barnhemmens existens. Jag vet inte vad dåvarande kommunallag och socialtjänstlag reglerade men nog tror jag att verksamheter som de finska barnhemmen inte kunde stå utanför samhällets kontroll.

Om finska barn, som utsatts för vanvård på Civilförsvarsstyrelsens inrättade barnhem, inte skulle vara berättigade till samma kompensation som andra, då menar jag att det är ett svek av samhället.

På något sätt känns det också som ett moraliskt svek. Sverige hade faktiskt bjudit hit finska barn för god vård och gott omhändertagande. Föräldrarna i Finland litade blint på att så skulle ske.

                                                                                                       Tapani Rossi