Ni ska vara snälla mot barnen…

Barnbarnet Marion till Maja och Rickard Sandler berättar

-          ­Farmor Maja tog initiativet till att hjälpa krigsbarnen. Det var en viktig uppgift för henne. Hon hjälpte till att ”fördela” barnen runt om i Sverige och ansåg, att eftersom hon själv sa åt andra familjer att ta hand om ett barn ville hon göra samma sak. Alltså tog hon och farfar hand om ett barn, berättar Marion Sandler Almgren.

 

-          Vår familj besökte farmor Maja och farfar Rickard på Gävle slott. Farfar var landshövding i Gävleborgs län i nio år, från 1941 till 1950 då de lämnade slottet. Vi bodde där framförallt på somrarna, flera månader i streck. Jag minns vaktmästarens barn och andra barn som bodde i slottets närhet, som jag lekte med. Farmor sa att jag skulle vara snäll mot dem… Men jag föddes först 1944 så mina minnen från Gävle är från åren efter kriget. Jag tror att det fanns en finlandsvensk tjänsteflicka som arbetade i huset och som kunde båda språken.

 

-          Enligt farbror Germund, som idag är över 90 år, talade farfar lite finska men inte flytande. Men farfar var otroligt språkbegåvad. Han kunde engelska, tyska och franska.  Krigsbarnet Viljo bodde på slottet några år, och kom tillbaka och hälsade på efteråt, flera gånger. Själv minns jag vagt en stor pojke som fanns där, vid något senare besök. Min farbror berättar att han hade ett foto av Viljo och tjänsteflickorna, men att han gett det till Viljo. Honom träffade jag på Germunds 90-årsdag, berättar Marion. Även jag träffade Germund Sandler på Marions mans 70-årsdag. Han är en man med skarpt intellekt och mycket att berätta.

 

Finland är landet dit jag längtat …

Maja Sandler skriver i sin bok Från Lillgården till Arvfurstens palats: ”Finland var landet dit jag längtat sedan barnaåren. Förmodligen berodde det på att man tidigt fick lyssna på Zackarias Topelius sagoberättelser och senare upplevde Finlands hjältesaga i Runebergs Fänrik Ståls sägner”.

Maja Sandler gjorde bekantskap med Finland 1935 då hon följde sin man på hans officiella resa dit. Hon mötte president Svinhufvud, utrikeminister Hacksell, Jean Sibelius m.fl.. Hon blev bekant med presidentparets dotter Gretel Sommar. Det blev en långvarit vänskap. Sommar och Elsa Hertesko följde Maija Sandler till Punkaharju, Enso och Imatra. De besökte Kotkaniemi, närheten av Vilmarstrand, presidentparets hem sedan 1908. Sommar kom senare med flera barntransporter till Stockholm.

Maja Sandler träffade många människor på sin resa, hon badade bastu där hon blev slagen med ”vihta” (en björkriska som görs i ordning Midsommartiden och som både renar och ger näring till huden). Hon skriver ”Jag har ju i gott minne det olyckliga inbördeskriget, som på sin tid så tragiskt splittrade Finlands folk och delade dem i vita och röda, som med hatiska känslor hänsynslöst mejade ner varandra… Man blev därför glatt förvånad över hur Finland på mindre än tjugo år hade lyckats med konststycket att återuppbygga det raserade, återvinna den andliga balansen samt i stort sett förmått övervinna sitt klasshat.”

Hon skriver om krigsutbrottet; ” Överfallet på Finland utlöste förbittring och ångest hos de flesta rättänkande människor hemma och i grannländerna men också stark vilja att hjälpa…” 

Naturligt att Maja Sandler ville hjälpa Finland efter makens nederlag

Men vad Maja Sandler inte skriver i sin bok är hennes mans kamp för Finland som tog början tidigare hösten 1939 och som kulminerade i början av december. Yngve Möller skriver i sin bok Rickard Sandler att utrikesministern ansåg att Sverige skulle försvara Åland i händelse av krig i Östersjön, att en trupp av svenska soldater skulle skickas dit.

Men en garanti för Åland kunde medföra fara för krig ansåg regeringen. Den 20 oktober inleddes en beredning som drog ut över tre dagar. Den slutade med kris. ”Allt vad jag strävat för har jag måst uppge”, hade Sandler sagt. Men också: ”Härtill vill jag säga, att det inte är så gott för mig att vara kabinettssekreterare åt 12 utrikesministrar som ganska suddigt ger sina meningar till känna.” 

Senare skrev Tanner till Per Albin och frågade om det fanns några möjligheter att Sverige skulle ge Finland effektiv militär hjälp i händelse av krig med Sovjet. Det var inte längre fråga om svensk trupp till Åland utan om militär hjälp vid ett krig mellan Finland och Sovjet. Svaret var att Finland inte kunde räkna med svensk hjälp i konflikt med Sovjet. Däremot skulle regeringen inta en välvillig hållning till Finland när det gällde humanitär och materiell hjälp. Enskilda frivilliga skulle inte hindras men trupp kunde inte få utrustas i Sverige.

Den 2 december yrkade Sandler att en svensk trupp skulle skickas till Åland. Per Albin uttalade sig lika bestämt emot. Sandler kunde inte fortsätta som utrikesminister men han kvarstod på sin post några dagar efter att ha lämnat sin avskedsansökan.

Den 6 december, då Sandler skulle resa till Nordiskt utrikesministermöte i Oslo satte en stor skara människor – från Finlandsmötet i Auditorium – i rörelse mot Centralen och ut på perrongen där de trängdes. Sandler med sin maka trängdes genom folkmängden, överraskad och häpen över den hyllning av utrop och viftningar som mötte honom. När Du gamla och fria avtog höjdes rop från folkmassan. ”Vi vill ha Sandler kvar! Sandler klarar det! Vi litar på Sandler! Finlands vän Sandler ska stanna.!”

Några dagar efter sin avgång skrev Sandler till sin son Åke att han och Maja skulle resa till Finland. I ett senare brev skrev han att det var en” nyttig” resa. Makarna fick erfara vad flygbombardemang innebar, när de gång efter annan tvingades ned i skyddsrum då ”Molotovs fåglar” bombade städer och sköt civila med kulsprutor. Han skrev också om det mörka landet, hur märkbart mörkret blir på en resa i finska bygden. Sandler ansåg också att människorna i Finland var mer hjälpsamma och tillgängliga än i vårt upplysta land.

Hur började Finlandshjälpen?

Maja Sandler skriver om hur det började med Centrala Finlandshjälpen. ”Sömnlös som jag var efter det tragiska som hänt Finland, låg jag natten mellan lördag och söndag och funderade på, vad Sverige kunde göra för att hjälpa Finland i dess beträngda läge. Jag kom plötsligt på den tanken att man i första handborde göra något för de små finska barnen…”

På söndag morgon den 3 december talade jag med min make om mina planer och minns ännu hur lycklig jag blev över att han uppmuntrade mig och genast på stunden lovade att tala med sina kolleger om mina hjälpplaner.”

Hon ringde samma förmiddag till sin goda vän Hanna Rydh, som också grubblat över frågan hur hon skulle kunna hjälpa Finland. Redan samma eftermiddag diskuterade de i flera timmar sina planer hemma hos fru Rydh. De ringde runt under flera timmar till representanter för olika föreningar och sammanslutningar. Till sin hjälp fick de Margit Levinson, då nybliven ordförande hos Rädda Barnen.

”Det gällde att handla raskt. Enligt mina dagboksanteckningar hade vi sammanträden de två följande dagarna i utrikesministerhotellet, där det samlades representanter för blad annat Svenska Röda Korset, Rädda Barnen, Sveriges Lottakår, Frälsningsarmen.”

Vid sammanträdet den 5 december bildades Centrala Finlandshjälpen med Maija Sandler som ordförande och Hanna Rydh som vice. Vid andra sammanträdet föreslog Maija Sandler att de skulle ansöka en halv miljon för hjälparbetet hos Socialdepartementet. På fredag samma vecka fick de den begärda summan. Glädjen var stor för få hade trott att de skulle få så mycket.

Efter den första notisen i dagstidningen ringde det på dörren och i telefonen nästan oavbrutet. Folk bad att få ta hand om de finska barnen. I ett rum tornade paketen till Finland från golv till tak. Snart hade Maija Sandler tre sekreterare till sin hjälp.

Den 11 december flög Sandlers och Rydh till Åbo för att söka kontakt med de finska myndigheterna och om möjligt få dem att bilda en stödkommitté. De kom till Åbo och såg vad de ryska bombardemangen åstadkom. Innan de fortsatte med bil på natten till Helsingfors hade de förhandlat med länets hövding samt med Röda Korsets chef som lovat ställa sig i spetsen för den avdelningen av hjälporganisation som kvinnorna hoppades skulle komma till stånd i Helsingfors.

Det var en kuslig färd. Bilen som hade avskärmat ljus, kunde nätt och jämnt treva sig fram i mörkret. Jag har aldrig kunnat förstå, hur vår chaufför bar sig åt som kunde undvika dikena och andra farligheter. Fort gick det inte, det tog flera timmar till den nyländska gränsen, där landshövding Helenius bil mötte med Helsingfors polismästare som eskort …”

Följande dag på mötet på Brändö mötte hon och Hanna Rydh representanter för olika föreningar varav ett flertal för kvinnliga sammanslutningar. Fruarna Ruth och Sandler framförde att det finns 5000 svenska hem färdiga att ta emot barn. De upplevde att de flesta deltagarna blev överrumplade, att inbjudan kanske kom för tidigt. Åhörarna hade inte ens tänkt sig en evakuering utanför landets gränser. ”I vår iver hade vi väl knappast gett oss tid att reflektera över saken. Vi hade inte satt oss riktigt in i, hur det skulle kännas för de finska familjerna att hastigt skiljas från sina småttingar och sända dem över till ett främmande land där man inte ens talade deras eget språk.”

Stämningen ändrades av nya bombardemang och från finsk sida förklarade man sig beredd att överföra barn till Sverige efter att i stor hast ha skapat ett förmedlingsorgan, Nordiska hjälpcentralen vars arbetsuppgifter och direktiv fastställdes av inrikes- och socialdepartementet i mitten av december.

Resorna med maken och Hanna Rydh blev många. Direkt efter vinterkrigets slut, den 17 mars 1940, fick Maj Sandler och Hanna Rydh inbjudan från Nordiska hjälpcentralen i Finland att göra en resa till de av kriget svårt sargade gränslandskapen Kainuu och dess huvudstad Kajana samt Kuhmo och Suomussalmi. Med sig på sina bilfärder hade de en lastbil fullpackad med möbler, plogar, spadar, yxor, spik… och konserver. Vännerna Bertel Nyberg och Elsa Bruun blev deras ciceron på resan där de fick starka intryckl av finnarnas tacksamhet.

De såg säkert hur stort hjälpbehovet var och gjorde sitt bästa. Mer kan man inte göra.

................................

Rickard Sandler var statsminister i Sverige 1925-26 och utrikesminister 1932-1939. Han lämnar sin post 13 december. Sandler grundade ABF och han var chef för SCB. Han var FN-delegat 1947-60. Folkbildning och frihet var de två hörnstenarna i hans politik. 

Hans hustru Maja Sandler och Fredrika Bremer förbundets vd. Hanna Rydh initierade barnförflyttningarna från Finland till Sverige.  De startade en svensk hjälpaktion några dagar efter krigsutbrottet den 30 november 1939. Finland erbjöds möjligheten att evakuera barn till Sverige, till hem som frivilligt anmält sitt intresse att ta emot ett finskt barn. Redan den 10 december var kvinnorna i Helsingfors och höll presskonferens. Den 15 december, två veckor efter krigsutbrottet, lade den första båten ut från Åbo hamn med barn i syskonbädd i lastrummet. Hela Finlands regering var inte med på att sända iväg barn. Men sedan marskalk C. M. Mannerheim godkänt tanken fanns inga större hinder för barntransporterna. De privata organisationerna i Sverige och Finland ersattes snart med statliga som tog hand om den omfattande transporten, registreringen av barnen, hälsokontrollen osv.

 

PS Tankar kring Maja Sandlers liv 

Sannolikt umgicks Maja Sandler i Finland mest med de s.k. vita, den tidens över- och medelklass i Finland. Det kan vara orsaken till att Maja Sandler fick den uppfattningen att inbördeskriget hade lugnat ner sig på så kort tid. Men man pratade inte om inbördeskrigets fasor, man var benägen att lägga undan det inför en gemensam fiende, i kriget mot Sovjet. Om inbördeskriget pratade man inte om på årtionden men såren fanns där.

Enligt dåtidens kultur var det tydligen ingen fara för barnen att bli förflyttade. Dem kunde man skicka utan farhågor, men de vuxna i familjerna skulle man ta hänsyn till. Tillhörde man öververklassen, som fruarna Sandler, Rydh, Bruun m.fl. så var man van vid barnjungfrur och det innebar att man lämnade barnen i någon annans vård. 

Sinikka Ortmark Stymne

 

 

 

 

 

 

Senast uppdaterad ( 2011-04-27 05:58 )