70 år efteråt är det dags att berätta!

Under vinter- och fortsättningskriget, 1939-1945, levde över en halv miljon finländska pojkar och flickor krigets skugga. Omkring 80 000 av dem skickades till Sverige, Danmark och Norge som krigsbarn.

Tiotusentals svenska familjer öppnade sina hem.

En del av barnen hamnade hos kärleksfulla och omtänksamma familjer där de så småningom kände sig hemma. Andra skickades från ett fosterhem till ett annat, ibland flera gånger. Många fick resa upprepade gånger mellan Sverige och Finland och visste till slut inte var de hörde hemma.

Censuren i den finländska riksdagen påverkade även pressen, inget negativt skulle skrivas om de barn som evakuerades till Sverige under andra världskriget. Det viktigaste var att visa tacksamhet till grannen i väst. Därför började censuren tillämpas fullt ut i januari 1942 och var en del av det politiska spelet, men blev också ett svek mot både barnen och föräldrarna. Föräldrarna skickade sina barn till ett annat land utan att känna till hur det kunde drabba barnen.

De vuxnas egen smärta över sina krigsupplevelser och förluster, liksom landets förluster, hindrade dem att sätta sig in i barnens situation. Omkring 90 000 soldater stupade och många av dem lämnade efter sig både hustru och barn. Många fler har fått leva med sina krigsupplevelser resten av livet – antingen blev de invalidiserade eller psykiskt skadade eller både och. De vuxna levde under knappa omständigheter och arbetade hårt under efterkrigstiden. Krigsinvaliderna, krigsänkorna och de faderslösa barnen fick den materiella hjälp som staten kunde ge. Men den finländska kulturen lämnade knappast plats för att vare sig upptäcka eller bearbeta barnens separationstrauman.

Att barn kunde flyttas utan skada var en allmän uppfattning då, både i Finland och i Sverige. Säkert led många krigsbarn av sina föräldrars oförmåga att tala om svåra upplevelser, deras egna och därmed även barnens. Det är oförmågan att namnge och beskriva som tynger, som har tvingat oss krigsbarn att gömma det svåra djupt inom oss själva.

Krigsbarnsminnen är starkt bundna till känslan i barndomen. Därefter har vuxenminnen funnit rationella förklaringar till det som hände för länge sedan. När vi pratar om vad som hänt är det viktigt att inte förminska barnets upplevelser med den vuxnes rationalitet.

Hur barnen upplevde separationen berodde bland annat på deras ålder, utvecklingsstadium, bakgrund och andra omständigheter. Framförallt på om de kunde knyta kärleksfulla relationer till någon vuxen i det nya landet.

Längtan hem var svår. Alltför många barn kunde inte tillåta sig att sörja öppet. De behövde sin kraft till att klara den nya situationen, att anpassa sig till ett nytt sätt att leva, till ett nytt språk och lära sig att leva med främmande människor som inte visste vilka barnen var.

De krigsbarn som bodde i bra fosterhem upplevde sin situation positivt. Barnen kom ofta från fattiga förhållanden i Finland och fick i Sverige högre materiell standard och utbildning.  Även de som råkade ut för svåra förhållanden finner något bra i tillvaron när de som vuxna tittar i backspegeln. De hade räddats undan bomber och svält, de hade härdats genom svårigheterna, blivit starka och orädda. De hade lärt sig att stå på egna ben och fått djupare insikter i människors prövningar. De slapp också efterkrigstidens hårda klimat i Finland. Men antalet separationer ökade också på grund av att många barn hamnade i flera fosterhem. Barnen tog på sig skulden då de inte förstod varför de flyttades runt. Dessa barnaminnen har med all sannolikhet förstärkts under åren med andra separationer och förluster. Därmed har de tidiga separationstrauman fått ny näring.

Smärtan av separationen från föräldrar, syskon och andra släktingar i Finland är den starkaste känsloupplevelsen för de flesta. Många talar om förlorad identitet, utanförskap, otrygghet, ensamhet och bristande självkänsla. Även separationen från en bra fosterfamilj ärrade själen hos många krigsbarn när de skulle återvända till sina föräldrar i Finland, till mamma och pappa som de redan hunnit glömma, till språket och kulturen som kändes främmande.

Tystnaden och tacksamheten har överskuggat tillvaron för många. Man pratade inte om vad som hade hänt. Framförallt om den fruktansvärda och plågsamma hemlängtan. Man förväntade sig att barnen skulle visa tacksamhet över att de hade fått det bättre i Sverige än hemma i Finland. Vad var det egentligen de sluppit undan?  Kontakten med sina biologiska föräldrar och sina släktingar i Finland? Sitt finska modersmål? Rätten att känna till sina rötter?

Omkring 15 000 barn stannade kvar i Sverige antingen som adoptivbarn eller som fosterbarn trodde man länge, men antalet barn lär ha varit omkring 7000. Det finns olika uppgifter om antalet adoptiv- och fosterbarn.

De barn som återvände till sina rötter efter kriget fick tillbaka sin finska identitet. Därmed bleknade känslorna från Sverigevistelsen under krigsåren. De som stannade kvar i Sverige och förlorade sin tidiga identitet och därmed även kontakten med sin familj i Finland, tycktes uppleva separationen starkare längre fram i livet. Finska språket måste återerövras och familjemedlemmarna måste letas upp. Det tycks vara så att de som stannade kvar i Sverige klarade sig bäst när de behöll kontakten med sina familjer i Finland, och kommunicerade med båda sina familjer.

Med all sannolikhet har de tidiga böckerna om krigsbarn Annu Edvardsens ”Det får inte hända igen”, och Pertti Kavéns "70 000 små öden” väckt minnen från det förflutna för många krigsbarn. Sinikka Ortmark Almgrens självbiografiska skildring om sitt krigsbarnsår i Sverige som 8-åring i ”Du som haver barnen kär” har bidragit till att krigsbarnen började skriva om sig sina egna krigsbarnsminnen. Dessa tre böcker publicerades före 1990.

Tystnaden var bruten.

Det fanns krigsbarn i många länder i Europa, bland dessa Finland, Sverige, Danmark, Tyskland, Norge och Storbritannien. Men först på 1990-talet och senare har de före detta barnen börjat tala om sin krigsbarnstid. De har inte tidigare funnit legitimitet att tala om sin olycka.

I början av 1990-talet bildades krigsbarnsföreningar i flera länder, bland annat Riksorganisationerna i i Finland och Sverige. Idag finns sju lokalföreningar i Sverige och arton i Finland där det även finns sex andra sammanslutningar som barn till tyska soldater, till partisaner ...

Med all sannolikhet samlas vi krigsbarn därför att det finns mycket som förenar oss. Bland annat de känslor som uppstod när vi separerades från våra familjer, vår kultur och vårt språk och därefter de ofta omedvetna processerna med att lämna sin gamla identitet och skapa en ny i ett nytt land med nya vanor och seder. För många blev det också materiellt en resa långt ifrån det som erbjöds i Finland. En klassresa mycket tidigt i livet då många av oss blev alltför tidigt vuxna.

Krigsbarnsföreningarna har starkt bidragit till att bryta tystnaden. Genom att tala om sina känslor med människor som har liknande erfarenheter har det förflutna återuppväckts och blivit bekräftad och beabetad. Tragedin för många av oss har varit att vi inte kunnat sörja våra förluster tidigare. Barn som förlorat sina föräldrar i kriget har inte alltid kunnat ställa frågor om den saknade, inte heller har de kunnat tala om sin sorg och hemlängtan i samband med separationen.

När man inte kunde tala om sin förlust, inte säga det som var viktigast, verkade ingenting särskilt viktigt. När man inte får tala om en närståendes död blir den i viss mån overklig och då kan man inte heller sörja riktigt. Där sorgearbetet saknades kunde inte heller andra nära människor få möjlighet att trösta oss.

Engelska barn skickades utan föräldrar – ofta hela skolklasser - framförallt till landsorten i Storbritannien men även till Australien, Sydafrika, Kanada och USA. I hela Europa fanns miljoner värnlösa barn vars tillvaro var helt i händerna på de människor de mötte. Men berättelserna tar inte slut där. Fortfarande tar Sverige emot ensamma flyktingbarn. År 2010 kom cirka 2600 ensamma flyktingbarn till Sverige och man antar att det fanns omkring 100 000 i Europa. Böckerna om krigs-, flykting-, foster- och adoptivbarn blir allt fler.

Behovet av att skriva ner minnen har varit stort. Att äntligen tänka och känna efter, sätta ord på sina upplevelser och erfarenheter har av många beskrivits som att hitta sig själv. När vi skriver våra berättelser får vi åter kontakt med det lilla barn vi en gång var. Vi tar till oss smärtan och kan låta den försvinna så småningom. Sanningen existerar inom oss. Men den kan vara långt ifrån andra människors sanningar om en och samma upplevelse.

Egentligen är glömskan mer fantasieggande än minnet. Glömskan, minnets bortvända skugga, som oförutsägbar sorterar bort det som är både komplicerat och svårbegripligt är nödvändig i traumatiska situationer. Genom att förneka gör man sig främmande för det som förnekas. Någonting blir kvar inom en och har makt över ens liv. Om vi försöker utestänga det som i själva verket är den viktigaste prövningen i vårt liv avskär vi oss från själva livet. Försöker vi glömma det kan det i stället dominera vårt liv.

Ibland krävs avstånd på flera tiotals år för att förstå hur den speciella tragedi man upplevde i sin barndom har förvandlat ens liv. När man äntligen berättar för en annan människa som lyssnar till vad man har förlorat, talar man först och främst till sig själv men i närvaro av en annan som är beredd att bära en del av bördan, som förstår och i bästa fall önskar hjälpa. Det är det som ger en modet att sörja.

Många medlemmar i krigsbarnsföreningarna har berättat för människor med liknande livsöde, som kan sätta sig in i upplevelsen om en alltför länge uppskjuten sorg. Andra har skrivit av sig och förlikat sig med det förgångna, till och med upplevt hur det har berikat livet.

Framtiden har blivit ljusare.

 

Sinikka Ortmark Stymne

 

 

Senast uppdaterad ( 2011-08-15 14:31 )