Seminariet på Finlands ambassad den 17 november 2011

”En bro mellan generationer” var titeln på ett seminarium på Finlands ambassad torsdag 17 november. Det handlade mycket om trauman, de trauman som krigsveteranerna ständigt bär med sig, och de trauman som krigsbarnen aldrig blir av med.

Hörsalen var fullsatt när försvarsattaché Anders Gardberg välkomnade oss cirka 120 personer, varav cirka 70 krigsbarn.

Soile Tornberg är rådgivare och sjuksköterska på Kauniala i Grankulla, en anläggning för veteraners rehabilitering. Hon berättade om veteranernas situation och problem i dag.

– Ännu i dag betalar vi priset för vår självständighet trots att sista tåget av skadeståndet levererades i september 1952, sa hon.

– Många veteraner teg om sina upplevelser i kriget, de  ville skydda sina anhöriga från sina traumor, och de var rädda för att deras berättelser kunde inverka på deras arbete eller yrkeskarriär. De har bevittnat hur deras kamrater dödats eller sårats och känner ofta skuld för att de själva klarat sig med livet i behåll. De bär sina psykiska ärr hela livet.

De samtalar mycket sinsemellan och då kan de prata om krigserfarenheterna som de inte gärna berättar för sjuksköterskorna.

– Krigsupplevelserna glömmer man aldrig, och fortfarande plågas veteranerna av mardrömmar.

Soile Tornberg nämnde speciellt en man som väcktes varje morgon för att få en insulinspruta. Han vaknade med ett ryck och ropade ”har kriget börjat igen?”

– Idag gläds veteranerna åt sina barnbarn och försöker ge dem det som de inte kunde ge sina egna barn.

Det finns ännu cirka 46 000 krigsveteraner vid liv i Finland, 8 000 av dem är krigsinvalider. Medelåldern är 88 år. Skaran krymper dagligen liksom statens stöd till veteranernas rehabilitering.

– Veterangenerationen känner tacksamhet och är nöjda med sina liv. ”Vi gjorde det som skulle göras”, säger de.

Ja, vi har all anledning att tacka våra veteraner, och de som offrade sina liv för landets självständighet, för att vi kom undan det fruktansvärda öde som drabbade till exempel Estland (se artikeln om Peep Varju på sidorna  4-6).

Tiina Kinnunen vid universitetet i Joensuu har forskat speciellt om lottarörelsen i Finland men även om kvinnornas roll generellt under kriget.

– Med männen vid fronten och kvinnorna på hemmafronten var det de som svarade för stabiliteten. Det fanns ett beroendeförhållande, sa Tiina Kinnunen.

Hon påpekade att vinterkriget medförde en stark sammanhållning i Finland och delvis utplånade klasskillnaderna från inbördeskriget 1918. Vinterkriget var kort, 105 dagar, ett rent försvarskrig, ingen ransonering, medan fortsättningskriget också var ett anfallskrig, och ransoneringarna gav upphov till svartabörshandel och osämja. Flyktingarna från Karelen skulle beredas plats i det övriga Finland och detta skapade konflikter och problem.

– Det har sagts att ”kvinnornas krig började när männens slutade”. Efter 1944 uteslöts kvinnorna från krigshistorien, återupprättelsen kom efter Sovjets fall efter 1989.

Marskalk Mannerheims åtgärd att utnämna de finska mödrarna till ”hjältar” med en inramad dagorder i varje kyrka stärkte kvinnorna.

Efter kriget och sedan lottarörelsen förbjöds hade kvinnorna ingen kanal för att komma till tals, att uttrycka sina känslor, sina trauman. Men, som moderatorn Sinikka Stymne nämnde, fanns möjligheten att uppmärksamma dem i skönlitteraturen. Författare som Eeva Kilpi, Eeva Joenpelto och Laila Hietamies har bidragit i hög grad till denna litteratur.

– Kvinnorna var inte bara starka, de var också trötta och missnöjda. Sa Tiina Kinnunen. Krigsänkorna fick en liten blygsam pension, men även detta sågs ofta med avund av andra kvinnor.

Barbara Mattsson, psykolog och terapeut i Helsingfors, själv krigsbarn, beskrev vad ett trauma är och vad det innebär: ett bestående sår i själen efter chockartade oväntade upplevelser.

– Krigsbarn tenderar att omedvetet upprepa sina trauman, till exempel av separation. De gör så att de själva blir övergivna igen, gång på gång, eller man överger sina barn, berättade Barbara Mattsson.

Finns det någon bot?

– Ett trauma försvinner aldrig, men man kan lära sig att handskas med det. Det kan man göra genom att tala om det, analysera det, bli medveten om det. Krigsbarn har lätt att fastna i offerrollen, att tycka synd om sig själva.

Barbara Mattsson har som psykoterapeut inte haft några krigsbarn som sagt sig ha blivit utsatta för vanvård eller övergrepp, men hon vet att sådant förekom.

Seminariedeltagarna föreföll nöjda med dagen och lärdomarna.

– Det var en mycket givande dag! Tänkte innan att jag väl inte skulle få höra så mycket nytt efter att de senaste 20 åren sysslat med vårt förflutna. Men nog lärde jag mig, sa Säde Ikonen, som gladde sig åt att så många veteraner var med.

Bland dem var Heikki Lirberg, 91, bataljonsläkare under kriget.

– Veteranernas stresserfarenheter har gett sig tillkänna först under de senaste åren, analyserade han.

Seminariet arrangerades gemensamt av Krigsveteranernas och Krigsinvalidernas organisationer i Sverige, RFK och Finlands ambassad, med stöd av Lotta Svärd-stiftelsen i Finland.

                                                                 Kai Rosnell

 

 

 

 

 

 

 

 

Senast uppdaterad ( 2011-12-07 15:23 )