Soile Tornberg - en bro mellan generationerna


En av föredragshållarna på Finlands Ambassad den 17 november 2011 var Soile Tornberg, sjuksköterska och rådgivare från Kaunialas sjukhus. Hon tackade arrangörerna för att ha blivit inbjuden till dagens seminarium, En bro mellan generationerna.

img_6936

-          Kaunialas Sjukhus Ab värdesätter att jag på det här sättet kan sprida information om krigsinvalidernas och veteranernas krigserfarenheter och betydelsen av dem i det dagliga livet idag, säger hon.

Soile Tornberg kommer från sjukhusets rådgivningstjänst. Från 1993 arbetade jag på avdelningarna, och från 2004 som rådgivare. Jag arbetar med krigsinvalider som bor hemma, är till stöd och ger råd till deras familjer och änkor för att de så länge som möjligt kan bo i de egna hemmen.  Avdelningschef Merja Korhonen från Kaunialas styrelse är med mig här idag.

Priset för kriget

Omkring 675 000 män deltog i striderna 1939-1945. Av dem stupade eller försvann ca 93 000, sårades ca 200 000 och
90 000 blev svårt invalidiserade. Medelåldern på invaliderna var 29 år, de yngsta var 19 år gamla vid krigsslutet.

Finlands behöll sin självständighet, men vi får betala krigets konsekvenser även idag. 

Generationen före oss

Generationen som upplevde krigen hade redan i sin ungdom upplevt betydelsefulla händelser. Kristiden på 1930-talet, andra världskriget på 1940-talet. På 1950 och 1960-talet byggde de upp landet och betalade av krigsskulden. Det sista krigsskadetåget passerade gränsen vid Vainikkalas station i september 1952. Sedan dess har Finland uppnått välfärden och nått en hög standard.

Den här generationen var med om 1960-talets urbanisering och sett strukturförändringarna i näringslivet. De har också upplevt den tiden då samhällets uppskattning av veteranerna var obetydlig. Delvis av det skälet ville många efter krigen dölja sin krigstjänstgöring och invaliditet. De var rädda för att det skulle påverka deras möjligheter till försörjning i arbetslivet.

På det kollektiva planet orsakade kriget stora materiella och ekonomiska förluster, och på det individuella planet svåra öden. Männen vid fronten var ständigt i livsfara och kvinnorna på hemmafronten kämpade sin egen kamp mot rädsla och nöd. Männen fick i åratal kämpa i kriget där de upplevde tragiska händelser och motgångar, plågor och stress.

Märkts av kriget

Många av dessa män har märkts av kriget. De hade förlorat sin hälsa och handlingsförmåga och de har haft sina psykiska problem hela livet. Krigserfarenheterna har hos en del veteraner orsakat  ångestfulla drömmar och otrygghet. De mest dramatiska är kopplade till att man själv blivit sårad eller att man på nära håll sett en kamrat bli sårad eller dödad.

Även krigstidens händelser, sådana som man följt av order eller inte rättat sig efter, har senare i livet gett ångest och en känsla av skuld. Även ”det var nära”, och ”varför klarade jag mig” - har gett dåligt samvete. Några krigsinvalider beskriver sina erfarenheter så här: Allt oftare stannar tankarna i dessa krigserfarenheter. De finns djupt inom en …  En kamrat, blivande far, som kom från sitt bröllop, stupade på en gång. Den händelser gör mig fortfarande uppskakad.

Jag har ofta mardrömmar, att fienden kommer till mitt hem från alla håll och jag hamnar i en farlig situation och skriker; skjut mig! Själv kan jag inte ta mig någonstans. Om jag har haft en svår dag, återkommer drömmen som en film. Drömmarna har dock blivit mildare de senaste åren. Huvudvärk har jag haft sedan kriget.

Har kriget kommit?

 Vi hade ganska nyligen en patient i Kauniala som blev förskräckt när han vaknade. Han kastade av sig täcket och frågade; Har kriget börjat? Det hände varje morgon när han skulle få sin dagliga insulinspruta. Vi försökte väcka honom försiktigt och kärleksfullt, men det hjälpte inte. Han blev lika förskräckt varje gång.  Han hade mycket nedsatt hörsel, men när han förstod vad det var frågan om, suckade han och lade sig igen. 

Krigets alla oljud vid fronten har varit en orsak till dålig hörsel. Ledsjukdomar och förslitningsskador beror också på fronttjänsten Veteranerna har, oberoende av sina skador, fått återanpassa sig till samhället.

Att bygga upp ett nytt liv efter krigen

Krigsinvalidernas brödraförbund och Krigsveteranförbundet har varit betydelsefulla. Många har fått utbildning och ett nytt yrke. Det betydde att de kunde försörja sin familj och att de återtogs till ett liv i samhället. I föreningars sammankomster har man kunnat prata om och dela med sig sina traumatiska upplevelser med andra som har haft liknande erfarenheter. Det har bidragit till tillfrisknandet och befriat från de svåra erfarenheterna och minnena. Förbundens ekonomiska bidrag har också hjälpt till att bygga ett nytt liv och att klara av vardagen.

Många veteraner har berättat att de fått dåligt samvete i ålderdomen eftersom tiden hade gått åt krigen, och återuppbyggnadsarbetet av landet. Vilket var hårt arbete. Idag gläds dock veteranerna åt sina barn och barnbarn och deras familjer. Man ger sina barnbarn det man inte lyckades ge sina egna barn, berättar Soile Tornberg.

En del veteraner kan fortfarande inte prata om sina erfarenheter av kriget.  Det finns 46 000 krigsveteraner idag. Krigsinvalider
ca 8 000. Medelåldern är 88 år. Behovet av hjälp ökar, många blir änkor. Ensamheten ökar och handlingsförmågan minskar. Nya lagar och föreningsverksamhet hjälper. Men flera händer behövs. Att ge tid och lyssna, få förmåner och service är nycklar till att man klarar sin vardag.

Veterangenerationen känner, trots sina erfarenheter från kriget, känner tacksamhet och är nöjda över sitt liv.

Service-TV är ansluten till hemmen och tjänsten är kostnadsfri. Man sänder ca tre program per dygn. Bland programmen finns Gudstjänster, föreläsningar av experter, gymnastik och diskussioner. På TV får man information om Kaunialas fritidsaktiviteter. Deltagarna kan också kontakta och prata med varandra. Den här möjligheten har piggat upp och minskat ensamheten.

Nu behöver man inte längre diskutera med radion, sa en krigsinvalid.

Som avslutning på föredraget läste Merja Korhonen, avdelningschef från Kaunialas Sjukhus dikten:

Smärtsamma minnen
till de minnena vill jag inte återvända
men vi kan krama varandra.
Det var, och fem år av livet försvann,
i den obegripliga tidsperioden
Jag är lugn och tacksam för den här stunden
men ingen skulle jag skicka till den färden.

Källa: Anu Martiskainen, 2009. Kvällens sista vals.

Intresset var stort och publiken ställde många frågor till Soile Tornberg …

En slutsats av många

Vi var en bra bit över 100 som lyssnade och jag tror att det framkom med tydlighet att det gemensamma för krigsbarnen och veteranerna var att prata, att uttrycka det man upplevt. Vi förstår varandras upplevelser.

RFK tackar Finlands Ambassad, Kaunialas sjukhus AB och Lotta Svärdstiftelsen för deras bidrag till seminariet. Vi hoppas kunna återkomma med ett nytt seminarium till nästa höst. Kom gärna med förslag om ämnen.

Sinikka Stymne, översättare av föredraget från finska till svenska.

PS. Som underlag till Tornbergs föredrag har Soile Tornberg använt Sirpa Korhonens avhandling. ”Veteranernas krigserfarenheter och välbefinnande” (Östra Finlands universitet, 2011) och sina egna arbetserfarenheter.

 

 

Senast uppdaterad ( 2011-12-07 15:39 )