Riksdagen brydde sig inte om oss

 

Det blev som vi fruktade: riksdagen brydde sig inte det minsta om krigsbarnen och våra krav på ersättning för övergrepp.

Onsdagen den 7 november klubbades lagförslaget igenom med 280 röster mot 20 (enbart Sverigedemokrater). Motionerna avslogs, även de två som tog upp krigsbarnens situation.

 

Det var ett politiskt spel där utgången var cementerad från början: För att propositionen överhuvudtaget skulle antas hade sju riksdagspartier enat sig om att anta denna i befintlig form (SD reserverade sig). Ett av skälen var den höga ålder de vanvårdade barnen uppnått. En ny behandling skulle ta flera år i anspråk, sades det. Ett tveksamt argument.

 

Debatten i kammaren på förmiddagen var helt odramatisk. Det enda positiva man kan säga om den är att det var första gången på kanske 60 år som finska krigsbarn över huvud taget nämndes där. Det var Pyry Niemi (s) som uppmärksammade att Sverige tagit emot över 70 000 krigsbarn under kriget.

Men han yrkade inte bifall till den motion som han själv skrivit under (tillsammans med Peter Hultqvist och Sven-Erik Bucht). Han yrkade inte bifall till lagförslaget heller, men uppenbarligen röstade han på det när det kom till omröstning.

 

Vår uppvaktning hos Socialutskottets presidium blev helt resultatlös. Ordföranden Anders W Jonsson (c) och vice ordföranden Lena Hallengren (s) tog emot oss, antecknade och lovade framföra våra synpunkter till utskottet. De avslutade med uppmaningen att ”visst ska krigsbarnen söka ersättning”, men eftersom de var väl medvetna om att kriterierna i lagen i de allra flesta fall utesluter krigsbarnen var det rent hyckleri.

Visst, de framförde våra synpunkter till utskottet, men det blev inte ens en diskussion. Inget försök att bredda kriterierna så att även krigsbarnen skulle rymmas inom förslaget. Ingen vilja alls att svenska staten skulle ta ansvar för de försummelser som skedde under kriget, med grova övergrepp som följd, och livslångt trauma för de berörda.

Motionerna i vår favör (av Nina Lundström, fp, och Peter Hultqvist, Sven-Erik Bucht och Pyry Niemi, s) var som en viskandes röst i öknen. De negligerades totalt. Inte ens motionärerna röstade på dem i slutändan. Så det lilla politiska stöd vi hade för våra krav var inte värt ett vitten.

Minister Maria Larsson har låtit framföra att ”visst kan krigsbarnen söka ersättning”, liksom Socialutskottet. Det är att låta den nämnd som senare ska ta ställning till varje enskilt fall hålla i yxan och själv slippa ta ansvar.

Så vad gör vi nu?

Ja, vi får väl följa uppmaningen: sök ersättning om du anser dig ha blivit utsatt för övergrepp! Det är ett sätt att dokumentera omfattningen av den vanvård som även krigsbarn blivit utsatta för inom den svenska samhällsvården.

Den uppmaningen fick vi för länge sedan av Göran Johansson, chef för Vanvårdsutredningen. Och han står fast vid sin uppfattning:

”Jag vidhåller att man ska söka ersättning om man varit utsatt för vanvård. (…) I den situationen kan man försöka begära att myndigheten utreder förhållandena i det enskilda fallet vilket sannolikt leder till att man kommer fram till samma slutsats om myndigheternas ansvar som vi gjorde i Vanvårdsutredningen.”, skriver han i ett mejl.

Lena Hallengren tycker att de ”gjort en enorm insats för att få ersättningsfrågan till riksdagen trots att regeringen gav besked om att det inte var möjligt”. Visst är det bra att Sverige äntligen försökt göra upp med sitt vanvårdande förflutna – tidigare är det bara Norge, Irland och Holland som gjort det, så vitt vi vet – men när man har utrett vanvården så bör man ta steget fullt ut: ersätta alla de vanvårdade, inte bara somliga. Det är att lämna kvar ett öppet sår som varar livet ut.

Men politikerna har tydligen inte, trots våra många uppvaktningar, ens försökt inkludera de finska krigsbarnen i ersättningen.

Det lär finnas pengar till 5 000 ersättningar. Något hundratal till hade inte försatt Sverige i konkurs.

                                                                 Kai Rosnell

 

Kraftig markering i Finlands riksdag

 

Även i Finlands riksdag behandlades (den 8 november) företeelsen ”finska krigsbarn” – kanske för första gången på 60 år!

Riksdagsman Markku Rossi (c) ställde en fråga till social- och hälsominister Paula Risikko med anledning av att Sveriges riksdag hade antagit en lag om ersättning till vanvårdade som i praktiken uteslöt krigsbarnen: Anser ni det är rätt att Sverige vänder ryggen till de finska krigsbarnens dåliga behandling?

Det blev början till en femton minuter lång debatt.  Paula Risikko var inte helt uppdaterad, men lovade undersöka vad lagen innebär, och sedan ta kontakt med sina svenska kolleger i fråga, på ministernivå.

Simo Rundgren (c) hakade på och ansåg att man i Finland inte kan blunda för den här frågan. Han vände sig till utrikesminister Erkki Tuomioja och statsminister Jyrki Katainen med frågan om de tänkte ta upp saken med kollegerna i Sverige. Rundgren till och med föreslog att Katainen skulle kräva att Sverige skulle inkludera krigsbarnen i ersättningslagens möjligheter.

Statsministern svarade att han förutsätter att berörda ministerier noggrant undersöker detaljerna i frågan och sedan vid behov tar upp konsultationer. ”Sedan har vi naturligtvis möjlighet att diskutera saken med kollegerna i en nordisk anda och lägga fram våra synpunkter.”

Utrikesministern lovade se till att Sveriges utrikesminister (Carl Bildt) informerades om att Finlands riksdag var intresserad av frågan, som inte direkt berörde utrikesministeriet.

 

Ännu en månad efter frågetimmen hade ingen skrivelse från Risikko kommit till Socialdepartementet i Stockholm, statsministern hade inte tagit upp frågan med den svenska regeringen, och utrikesministern hade inte informerat Carl Bildt.

 

Det är i högsta grad anmärkningsvärt att Finlands riksdag lägger sig i lagstiftningen i ett annat land. Men det gör knappast någon skillnad i sak: Sveriges regering eller riksdag ändrar inte på en redan klubbad lag.

Man kan se detta som en kraftig markering: att Finland inte stillatigande tittar på när finska krigsbarn diskrimineras på sätt som skett, att detta kan ses som en protest.

Vi kan framföra ett tack till Markku Rossi för att han engagerat sig i vår kamp.

                                                                 Kai Rosnell

Vad du ska göra

 

Om du anser att du blivit utsatt för övergrepp av allvarlig art under din tid i fosterhem, barnhem eller andra institutioner kan du söka ersättning hos Ersättningsnämnden, Box 2089, 103 12  Stockholm.

Du måste använda den blankett som finns på nämndens hemsida: www.ersattningsnamnden.se.

Det är många uppgifter som nämnden vill ha, uppgifter som du kanske inte har tillgång till. Då fyller du i blanketten om samtycke till att nämnden tar fram uppgifterna.

För att styrka dina uppgifter bör du kunna lämna namn på någon som kan vittna om övergreppen. I många fall finns inga vittnen, då får man hoppas att nämnden vid en muntlig förhandling tror på dina uppgifter.

Det finns utrymme för tolkningar av lagen. Därför bör du inte avstå från att söka ersättning trots att det kanske saknas vittnen.

När det gäller finska krigsbarn saknas i de flesta fall beslut från sociala myndigheter om omhändertagande.

Riksförbundet anser att svenska staten var ytterst ansvarig för utplaceringen i fosterhem eller barnhem och uppdrog åt Centrala Finlandshjälpen eller Hjälpkommittén för Finlands barn att handha utplaceringarna. Vi anser att detta bör jämställas med ett beslut av sociala myndigheter, varför Ersättningsnämnden måste behandla även krigsbarnens ansökningar.

Vill du ha hjälp med att fylla i blanketten, kontakta Riksförbundet Finska Krigsbarn, Kai Rosnell, Kölängsvägen 10, 741 42  Knivsta, tel 018-380009 eller 070-75 75 480, e-post: Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen

 

 

 

 

Senast uppdaterad ( 2014-07-28 12:48 )