Nordiska krigsbarnsmötet i Stockholm 17-18 maj samlade ett åttiotal krigsbarn. Bland oss fanns även krigsbarns barn, föreläsare, vänner och press. Här mötte vi i Stockholmsföreningen finska krigsbarn, och som arrangerade mötet åt Riksförbundet, gamla vänner från både Sverige och Finland. Stämningen var varm och glad.

”Vad trevligt att du kom” följdes åt av innerliga kramar och handskakningar. Det kändes som om vi var en stor familj som var och en har det gemensamma att vi skickades iväg från våra hem och vårt land som barn, att vi möttes av en annan kultur och ett annat språk. Förutom det gemensamma hade var och en sitt öde.

Fanorna bars in och nationalsångerna skänkte allvar åt stunden.

Förbundsordförande Irja Olssons önskade oss välkommen till Nordiska krigsbarnsmötet som samtidigt var Riksförbundets årsmöte och, som hon påpekade, en av de viktigaste händelserna för oss finska krigsbarn här i Sverige.

Minnesmärken, statyer, böcker kommer att finnas kvar efter oss. Irja Olsson påminde oss att vi även uppnått rätten att få tillbaka finska medborgarskapet utan kostnad, att vi fört kampen för att de vanvårdade krigsbarnen ska få rätten till ersättning, att vi sökt i arkliven efter anhöriga och släkt till krigsbarnen. Medlemstidningen Finska Krigsbarn har varit en rik källa att ösa kunskap ur. En dag för krigets barn den 20 november visar att vi även ser andra barn som lider av kriget eller dess följder som ödeskamrater. Vi anar, kanske bättre än många andra vad de går igenom… Irja Olsson hoppades också att våra barn skulle föra vidare vår historia.

Minister Mikael Antell framförde Finlands ambassads hälsning. Han sade bland annat att de finska krigsbarnens evakuering till Sverige, Norge och Danmark har en speciell plats i Nordens historia. Varje människas upplevelse är unik. På något plan kan vi ändå alla utifrån vår egen barndom eller som föräldrar förstå hur svår situationen måste ha känts för krigsbarnen, deras föräldrar och barnens fosterföräldrar.

Tanken var god – alla ville väl

Mikael Antell kom för första gången i kontakt med krigsbarnsföreningarnas verksamhet 2004 då han var stationerad i Danmark och tillsammans med familjen deltog i den danska krigsbarnsföreningens årsmöte. Hans egna barn var då i ungefär samma ålder som krigsbarn då de gjorde resan från krigsdrabbade Finland till en tryggare tillvaro i de nordiska grannländerna. Att han fick ta del av krigsbarnens olika livsöden och berättelser gjorde ett starkt och bestående intryck på Mikael Antell och hans familj. ”Efter det har krigsbarnsverksamheten alltid stått mig mycket nära.”

Krigsbarnen transporterades till Sverige med tanken att rädda barn från krigets faror. Tanken var god, alla ville väl och det skall det svenska, danska och norska samhället ha ett stort tack för. Våra nordiska grannländer ville öppna sina hem för de finska barnen och finska föräldrar försökte i sin tur tänka på sina barns bästa.

­”I dag med facit i hand vet vi att allt inte alla gånger blev så bra som man trodde. Efteråt vet vi att det finns lyckliga och olyckliga berättelser, men vart och ett av krigsbarnen har fått bearbeta sin separation från föräldrarna. Det är alltid lätt att vara efterklok. Med den kunskap vi idag har om barnens psykiska hälsa och utveckling hade man möjligtvis agerat annorlunda i samma situation.”

Krigsbarnens dag

”Finlands ambassad i Stockholm vill också i framtiden bidra till samarbetet gällande dessa frågor. Just nu arbetar vi tillsammans med projektgruppen En dag för krigens barn i Riksförbundet finska krigsbarn och finska församlingen i Stockholm för att åstadkomma ”en årlig dag för krigets barn”, en dag för alla krigets barn. Vi hoppas att det ska bli en tradition. Runtom i världen finns det barn som befinner sig mitt i krigets fasor eller på flykt. Finska krigsbarn bär med sig erfarenheter av hur det är att vara barn i denna utsatta situation. En dag för krigets barn är tänkt att vara en kanal för att vidareföra den erfarenhet och kunskap ni krigsbarn och våra samhällen har för att göra det så bra som möjligt för dagens krigsdrabbade barn. Dagen ska firas den 20 november eftersom det var just den dagen som FN:s barnkonvention antogs för 25 år sedan. Ytterst är det fråga om barnens rättigheter som vi vill understryka med det här samarbetet”, sade minister Antell. Han betonade också vikten av att krigsbarnens erfarenheter aktivt förs vidare också till de yngre generationerna och att det i sammanhanget vore viktigt att frågan lyfts fram i skolornas historieundervisning. Krigsbarnen utgör själva en resurs genom att återge sina erfarenheter.

Nära nordiskt samarbete

”Samtidigt understryker denna dag också den historiska samhörigheten mellan Sverige och Finland och det täta samarbete våra två länder har när det gäller att bemöta framtidens utmaningar, sade Mikael Antell och fortsatte. ”Framtiden för det svensk-finska samarbetet ser ljus ut. Ibland brukar man säga att Finland och Sverige på många sätt nu står varandra närmare än år 1809. Genom att ta avstamp i och lära av vår gemensamma historia kan vi tillsammans på bästa sätt möta framtidens utmaningar. Här har ni krigsbarn och sverigefinländarna en mycket central roll. Låt oss tillsammans fortsätta arbetet för att den svensk-finska armkroken också framöver bibehålls och förstärks” sade Antell. Med dessa ord önskade han oss en god fortsättning på Nordiska Krigsbarnsmötet och vårt arbete för krigets barn.

Riksdagsman engagerad i ersättning till vanvårdade finska krigsbarn

Riksdagsman Pyry Niemi berättade i sitt tal om att hans ena förälder är krigsbarn, att han har sedan flera år varit involverad i vårt arbete som tog början i samband med ”Vanvårdsutredningen”. Senast tog han upp ersättningsfrågan i riksdagen där han lämnade en interpellation till Maria Larsson. De hade en viss replikväxling, men bara en riksdagsledamot lade sig i debatten, Hillevi Larsson, som stödde Niemi (se separat artikel av Kai Rosnell).

Pyry Niemi har funderat på hur hans pappas liv hade blivit om han inte skickats till Sverige som krigsbarn. Niemi upplevde att pappan alltid var redo att gå iväg och bar på en känsla av otrygghet. Det kändes som om föräldrarna ägde sig själva. Inga lån eller andra ekonomiska åtaganden, aldrig stå i skuld, inte gå med mössan i hand och alltid göra rätt för sig. Pappan undrade ibland om han någonsin känt sig hemma i Sverige. Han besökte ofta sin familj och sina bröder i Finland. Mamman har trivts bättre i Sverige. Allt detta här har Pyry Niemi tagit emot från sina föräldrar.

Niemi berättade att han varit på socialdemokraternas partikonferens i Seinäjoki där man hade två ordförandekandidater och man röstade fram den av dem medlemmarna ville ha. Skillnaden i röstsiffrorna var hårfin. Detta skulle vi i Sverige aldrig utsätta en ordförande för, sade Niemi. Men beslut hade tagits och om förloraren var besviken så gick det snabbt över. Det känns som man i Finland fattar snabba beslut, tar fighten och håller ihop. Alltid eniga när det gäller.

Pyry Niemi som lämnade oss efter middagen önskade oss lycka till och lovade fortsätta att arbeta för de finska krigsbarn som drabbades av vanvård och som bör få ersättning från staten på samma sätt som svenska barn som togs hand av samhällsvård och vanvårdades. ”Samarbetet med finska krigsbarn fortsätter”, sade han.

Föra sakfrågan vidare och visa respekt

Vid middagen framförde Sinikka Stymne, ordförande i Stockholmsföreningen finska krigsbarn ett stort tack till föregående ordförande Ritva Winter och styrelsen för deras arbete med mötet! Hon framförde även en hjärtlig hälsning från tidigare ordförande Gui Emanuelsson som önskade oss alla en riktigt fin dag. Sinikka sade bland annat att det är viktigt med yttrandefrihet i demokratisk anda. Kanske är det lättare att föra sakfrågor vidare om vi kan följa idén i principen ” Principle of Charity” som innebär att deltagarna i en diskussion utgår från att den andra parten är rationell, och om man inte håller med varandra, tolkar man ändå motpartens argument på det bästa och välvilligaste sätt man kan. Målet är att undvika onödiga missuppfattningar …

Alla vill bli älskade, lyssnade, sedda och förstådda, få omtanke och förståelse. För att få allt detta måste alla visa sin kärlek, lyssna och se samt visa sin omtanke och empati. Till att möta sin nästa behövs även förmåga att lyssna bakom orden, och ha förmågan att förlåta.

Vid middagen fick Stockholmsföreningen ta emot många bevis från deltagarna på att mötet varit mycket lyckat. Pertti Kavén, Helsingforsnejdens krigsbarn, tackade för dagarna och överlämnade blåvita ljus som Stockholmsföreningen kommer att tända vid ett av sina möten. Åboföreningens (namn ?) tackade för dagarna och överlämnade 200 adresslappar till Finska krigsbarn, dem vi bar kring halsen på vår resa till Sverige för länge sedan. Irja Olsson, Riksförbundet Finska krigsbarn, överlämnade en tavla av Linnea Keitaanranta och tackade för ett bra genomfört möte som vi i Stockholm är stolta över att få oss anförtrodd.

Musikunderhållning – finsk tango

Melankoli är den känslostämning som dominerar de finska tangotexterna. Tuulikki Nilsson Salo sjöng bland annat Satumaa (Sagolandet), Mä oon niin suruinen (Jag är så ledsen) och Täysikuu (Fullmåne) med stor inlevelse och Mikko Niskanen spelade dragspel.

Mellan sångerna berättade Tuulikki Salo berättade om sin mamma och pappa som hade gift sig under mellanfreden. Tuulas sätt att förmedla känslan i musiken förstärkte berättelsen som var baserad på omkring 650 brev mellan föräldrarna under krigsåren. Om föräldrars kärlek och en mamma som får se sina två yngre bröder försvinna till kriget. När lillebror Viljo tog värvning brast mamman i gråt, när han sårades tog det hårt på pappan som hälsade på och trodde att hoppet var ute och hoppades att lidandet inte skulle bli långvarigt … Familjen sparade pengar till boende och drömde om att få fyra barn, och det blev åtta, berättade Tuulikki Nilsson Salo som spelar i Gävle filharmonikerna.

Stockholmsföreningen vill tacka alla för medverkan, för lotterivinster som gav bidrag till kassan. Vi vill också tacka Vasa krigsbarnsförenings Anders Erik Walkama och Seija Purho-Walkama som skickade en hälsning som tyvärr kom fram först dagen därpå och för deras gåva till Stockholmsföreningen finska krigsbarn.

Den första dagen slutade med en gemensam middag, mingel och allsång som leddes av RFK:s ordförande Irja Olsson. Hon tackade Centralförbundet Finska krigsbarn för de 50 sångböcker som riksförbundet fick som gåva. Skön stämning och alla sjöng med glädje till Mikko Niskanens dragspel.

Tex och foto där inget annat anges. Sinikka Stymne

Barnet i stormens öga

Andra dagen på Nordiska krigsbarnsmötet lyssnade vi på forskare Nina Santavirta från Helsingfors universitet och psykolog, och på psykoterapeut Barbara Mattsson, som fortsätter med professor Singa Sandelins påbörjade forskning om ”Barnet i stormens öga – krigsbarn då (1939-1945) och nu”. Projektet omfattar olika delundersökningar med olika metoder och ett urval av barn som stannade i Finland, och barn som evakuerades till Sverige eller Danmark. Fem personer ingår i forskningsgruppen idag. Man vill veta hur långtidskonsekvenserna av barn som evakuerades var jämfört med barn som stannade kvar i Finland och som upplevde kriget tillsammans med sina familjer. För att kunna bedöma om effekten av barnförflyttningarna hade varit skyddande eller skadliga ur barnets synvinkel krävs omfattande forskning om långtidskonsekvenserna av evakueringen och av barnförflyttningar. Denna forskning som började 2005 pågår alltjämt.

Datainsamlingarna 2005-2012 omfattar flera studier. Intervjuer gjordes med de barn som återvände hem till Finland och de barn som stannade i Sverige. Kontrollgruppen togs slumpmässigt från befolkningsregistret för att kunna verifiera om det finns skillnader mellan grupperna.

Starkaste minnen av resan till det andra landet var rädsla och förvirring och att barnet inte förstod vad som hände. De flesta av barnen levde i fosterhem. Nina Santavirta illustrerade siffrorna med citat från svarsformulären som användes i forskningen: ”Den tunga resan med tåg via Haparanda. Rädslan för bombardemang. En bedrövlig situation, där vi barn valdes ut till forterfamiljerna. Av oss fem syskon blev jag den sista och, vad jag minns, ensam och stå då de andra barnen redan for i väg. Ingen ville ha mig och magen var sjuk redan på resan.”

Nina Santavirta redovisade mycket statistik, bland annat om fosterhemmet; dvs. familjens ekonomiska situation där fosterhemmen hade mycket bättre ekonomi, och upplevdes av en del krigsbarn som tryggare och trivsammare än hemmen i Finland. Hemmens anda i Sverige upplevdes varmare av en stor andel krigsbarn som. ”Jag kom till en god och sporrande familj i Sverige. Förhållandena var ´prinsesslika´. Jag fick vänner för livet. Lärde mig svenska som jag fortfarande behärskar bra. Också under skoltiden tillbringade jag somrarna nästan till vuxenålder i deras sommarvilla:”

Citaten var många och de berörde mig stark. De visar människan bakom statistiken. ”Ångest under ditresan när en stor del av barnen var förfärade. De svenska ´föräldrars´ stränghet, då de inte hade erfarenhet av barn och var förhållandevis gamla. Ovissheten om framtiden (hur länge stannar vi i Sverige)?”

De flesta krigsbarn hade ”en del kontakter” med hemmet i Finland (49%), ”mycket kontakt” (26%). ”Mycket lite, ingen, minns inte” (26%). Barnen hade i medeltal lärt sig svenska på tre månader, vilket betydde att språket inte var flytande men att barnen förstod en del.

Separationen från fosterfamiljerna blev tung för många barn och anpassningen till barndomsfamiljerna krävde sitt. Återkomsten upplevdes som: smärtsam, motstridig, viktig, ville inte, lättnad, rädsla och att bli sviken. Barnen hade svårt att anpassa sig till den finska familjen som ofta upplevdes som oförstående. Tillvaron var ”outo” främmande och konstig. Man längtade tillbaka. Kontakten med det bekanta förflutna blev avklippt, kontakten med mamma var ordlös. De flesta förträngde sina känslor, trauma var närvarande, därav kan känslomässiga uttryck försvinna.

Svenska familjer hade haft lugnande och förstärkande verkan på barnen. Utbildning och yrkesliv gav kontroll i livet. Det blev ett värdigt vuxet liv. 37 % har haft kontakt med sin svenska familj hela livet, 21% i början, 31% en längre tid och 11% ingen kontakt alls. Kanske säger de här siffrorna något mycket viktigt.

Forskarna har inte funnit någon skillnad när det gäller depression hos de evakuerade och icke evakuerade i studien 2005. I gruppen som bestod av individer med dåligt psykosocialt välbefinnande fanns ingen överrepresentation av krigsbarn i jämförelse med icke-krigsbarn.

Till återkomsten till Finland och jämförelsen som visar små skillnader i syskongrupper återkommer jag i nästa nummer av FINSKA KRIGSBARN.

Ett värdigt vuxenliv

Barbara Mattsson baserade sin framställning på intervjuer som utförts i Sverige och Finland med betoning på barn som var mellan två och fyra år vid evakueringen. Det gemensamma för barnen var att de förflyttades, från sina finska hem, från det bekanta och självklara, till något nytt och annorlunda. Det innebar en resa och vistelse i karantän under omständigheter som vara svåra:600 barn per transport och en sköterska på 30 barn. Alla bytte också språk.

”De ofta omnämnda s.k. snälla barnen var antagligen barn som var förlamade av rädsla, sade Barbara Mattsson. Foto Anneli Pulkkinen.

Gemensamt för många av de intervjuade krigsbarnen var att de upplevde en konflikt med två par föräldrar. Många berättade om upplevelser av tomhet och uttryckte vrede och ilska, kände skam och förnedring. Många kände sig lurade. Tomhetsupplevelser tyder på att man inte alltid vet vad man tänker eller känner bl.a. därför att man inte kan komma ihåg sådant som hände då man var liten. Man vet ändå att någonting har hänt. Det kan vara svårt att få utlopp för vrede och ilska när det inte finns någon närvarande att rikta de här känslorna eller anklagelserna mot.

Barn kan inte förstå sig själva eller världen de lever i om de saknar en vuxen och trygg människas hjälp som tolkar det som pågår. En slutsats var att det nästan för alla var svårt att även som vuxen fundera på evakueringens inverkan på livet. Det ledde också till att det kunde vara svårt att fundera och reflektera över livet överhuvudtaget. Om man inte har tillgång till sina känslor är det svårt att sörja sina förluster. Det kan leda till frånvaro av intresse, nyfikenhet och öppenhet för händelser i ens liv. När de emotionella uttrycken förvinner försvinner också betydelserna. Man kan t.ex. tala om någonting sorligt utan att det känns sorligt. Det kan bidra till tomhetskänslorna.

Ett intressant fynd var att de flesta i gruppen gav utbildning en stor betydelse. Kanske var det ett sätt att äntligen få kontroll över sitt eget liv. Under intervjuerna kunde det tidigare traumat vara närvarande men det fanns också ett vuxenperspektiv med vilja att föra livet vidare och skapa en framtid för sin familj och den kommande generationen. Barndomens förnedring hade förbytts ut till ett värdigt vuxenliv!

Sinikka Stymne

Senast uppdaterad ( 2016-01-04 14:03 )