Stockholmsföreningens månadsmöte i Sverigefinska skolan den 3 november 2014

Anknytningen som brast

Anneli Virtanen Dahlberg är välkänd för oss krigsbarn i Stockholm. Hon är sekreterare i styrelsen men ikväll är hon framförallt krigsbarns barn. Båda hennes föräldrar var krigsbarn. Mamma Leena var fyra år då hon skickades till Sverige 19i44. Hon skickades tillbaka till Finland 1947 och då var hon sju år. Anknytningen även till sverigemamman avbröts. Pappa Heikki vars far hade stupat upplevde separationen flera gånger, han skickades till Sverige i tre omgångar. Finska språket försvann och återupplivades något så när vid hemkomsten, innan han åkte tillbaka till Sverige för att sedan åka tillbaka till Finland igen ... Anknytningen till en vuxennära människa blev lidande. Knöts den an så förlorades den gång på gång … Vågar man knyta an efter sådana upplevelser?

Leena minns som fyraåring att hennes mamma sydde nya kläder till henne och inte till syskonen. Hon kommer också ihåg tåget i Lahtis då mamma skulle köpa något, men kom aldrig tillbaka. Hon minns barngråt på båtresan från Åbo till Stockholm och att hon grät oavbrutet på tågresan till Uppsala och gården i Jugansbo där hon fann en bra familj och en bror hon lekte kurragömma med. När hon 1947 skickades hem till Finland bröt hon ihop totalt. Hon minns att hon hamnade i en finsk skola utan att kunna det finska språket. Hon behövde gå på toaletten men ingen förstod när hon sade ”kissa”, det betyder ju katt på finska …

Det här resandet fortsatte även senare. Leena kom till Sverige när hon är 17 år, hon arbetade och stannade här i två år. Men hon återvänder till Finland och reste åter till Sverige … I Sverige träffade Leena sin blivande man Heikki. Familjen bosatte sig i Sverige men efter ett antal år återvände de till Finland …

Anneli kände sig också rotlös när hon reste med föräldrarna mellan Sverige och Finland och de stannade inte länge i något av länderna förrän 1977. Vart hörde hon, till Finland eller Sverige? Hör hon hemma någonstans? Släktingar i Finland kallade henne för Hurri – ett skällsord för sverigefinnar och svenskar - och hon kände sig inte riktigt accepterad någonstans.

Hur var det under och efter kriget? I Finland hade 90 000 män dött, några hundratusen invalidiserat och ännu flera skadats mentalt av kriget. Kvinnorna utförde tunga arbeten som stuvare, de tog hand om jordbruken, gamla och barn. Forskning idag tar upp kvinnornas insatser under kriget, de klarade av mansgörat i lantbruk, fabriker och bräddgårdar. Farmor och/eller mormor arbetade på cykelfabriken vid Aura ån och en bro gick över ån. Den var ett mål för bombningar. Kvinnorna i Finland fanns och finns i Lotta- och Martarörelsen, Röda korset och folkförsörjningen.

Vinterkrigsandan levde kvar efter kriget: ”Talkoot” betydde/betyder att alla hjälps åt. Grannar ställde upp för den som t.ex. behövde ett nytt tak i sitt hus, bygga ett uthus. Men den allmänna andan var också att ”jag ska klara mig” och det menar Anneli har hon tagit efter från sin mamma. Inte be om hjälp! Att hjälpas åt och klara sig själv är motsatta förväntningar.

Anneli tog upp anknytningsteorin från Wennerbergs bok ”Vi och våra relationer” som har utvecklats av psykiatern och psykoanalytikern John Bowlby. Anknytning är i sin psykologiska betydelse ett begrepp som primärt avser det lilla barnets sökande efter, och utvecklande av, en närhets- och skyddsrelation till sina föräldrar/vårdare.

Barnen knyter an till dem som finns i hennes närhet, och samspelet hjälper barnet att förstå sig själv. Kvaliten på dessa band formar oss. Mentaliseringen grundläggs, därmed förmågan att förstå sig själv och andra.

Om inte detta sker lämnas barnet ensamt med sina tankar och känslor. Det innebär att hon ”saknar” förmågan till att mentalisera, dvs. att leva sig in i och förstå andras tankar och känslor. De barn som stannade i sina svenska hem och knöt an hade det lättare än de som led av anknytningstrauma och inte fann någon att knyta sig till. Anneli rekommenderade boken ”Vi är våra relationer” av Tor Wennerberg.

Anneli sammanfattade det typiska för krigsbarn och därmed även för deras barn : Att vara duktig, självständig på bekostnad av närhet och hängiven sitt yrke. Att ha svårt med fysisk kontakt, att undvika nära relationer, även till sitt eget barn samt ha behov av att kontrollera.

Var och en av oss känner igen det som vi varit med om, både lyckade anknytningar till våra mammor och misslyckade.

Vi hade flera krigsbarns barn närvarande. Applåderna var straka efter hennes föredrag! Tack för den!

Sinikka

Wikipedia: Anknytningsteorin är ett psykologiskt kunskapsfält som har sitt ursprung i John Bowlbys arbeten från 1950-talet och framåt.

Enligt anknytningsteorin är de nyfödda barnen, "genetiskt förprogrammerade" till att knyta an till sina föräldrar. Detta för det evolutionära syftet att skydda barnet från fara och öka dess överlevnadsmöjligheter. Barnet skriker vid behov och påkallar därmed sina föräldrar/omvårdnadspersoners uppmärksamhet. Anknytningsutvecklingen går igenom ett antal faser där barnet från den första tiden inte skiljer ut sina omvårdnadspersoner till att det efter hand, börjar visa preferenser för dem som det haft mest kontakt med. Vid ett års ålder har anknytning utvecklats till strävan att upprätthålla fysisk kontakt med de primära anknytningspersonerna.

Barnet utvecklar, när utvecklingen sker som den ska, en förmåga att söka sina föräldrars/omvårdnadspersoners närhet, och använder dem som "säker hamn" vid stress och "trygg bas" vid utforskning av omgivningen. Hur anknytningen utvecklas kommer att prägla individens relationer genom hela livet, menar Bowlby.

Bowlby bedrev bland annat studier på ungdomar som hamnat på kant med tillvaron. Vad de hade gemensamt var mycket ofta problematiska relationer till sina mödrar. Han studerade också barn som vid sjukhusinläggning på 1950-talet lämnades utan kontakt med sina föräldrar under flera veckor, och hur detta påverkade dem. Vid denna tid var den dominerande åsikten att barns relationer till sina föräldrar var en biprodukt av att de förknippades med mat, och Bowlby gjorde en viktig insats för att visa på betydelsen av barnets unika, oersättliga relationer till sina omsorgspersoner.