Karelen och Valamo i juli 2006

Jag åkte några dagar innan resan till Karhula för släktbesök, gravvård och förberedelser för resan till Ryssland. Detta var första gången som jag skulle åka till Karelen. Jag har på olika kartor försökt hitta platsen där min far stupade under vinterkriget 1940, men inte hittat den. På något sätt hade jag tänkt sätta punkt för ”mitt liv som finskt krigsbarn” under denna resa. Jag håller på att bearbeta saknaden efter en far som inte fanns. Han dog strax innan jag föddes.

Äntligen blev det dags att åka österut från Kotka. Resan arrangerades av Pirkanmaan Sotalpsiyhdistys och dess ordförande Raija Rikkonen, som också var vår reseledare under hela Karelenresan. Vi, min väninna sedan skoltiden i Karhula, Varpu och jag, steg på bussen vid lunchtiden. Vi fortsatte till Lappeenranta för att plocka upp de sista resenärerna och sedan över gränsen i Nuijamaa.

Vid passkontrollen saknade en av medresenärerna från Sverige inresevisum. Han fick vända tillbaka till Finland och hans resesällskap följde med honom. Tyvärr fanns inget annat alternativ. Vi andra fortsatte till ytterligare ett antal kontroller av stämplar i passet och på en blankett vi fyllt i före gränsen. Vad dessa kontroller var till för förstår jag inte.

Första anhalten var Viborg, där vi hade beställt middag. Vi gjorde en rundtur i Viborg och hann se Viborgs slott, runda tornet och lite av stadens centrum. Förseningen vid gränsen gjorde att vi fick något kortare besök i Viborg före Terijoki, där vi skulle övernatta första natten på Hotel Gelios. Terijoki var tidigare Finlands sista samhälle före gränsen mellan Finland och Sovjet. Avståndet endast några mil till St. Petersburg. Där fanns flera mil fina sandstränder, som tyvärr inte användes till sol och bad. Orsaken var den enorma miljöförstöringen som pågått där under hela Sovjetepoken och fortsätter än idag. Stanken från avloppen var mycket stark första kvällen. Utanför hotellet, som var rent, maten god och personalen bra, låg en fin park, där vi tog en morgonpromenad före avresan till St. Petersburg. Vi gjorde en mindre rundtur i Terijoki, men såg inte så många av finnarnas fina ”spetsvillor”. En större ortodox kyrka besöktes innan vi lämnade Terijoki och därmed passerade vi den gamla gränsen. Terijoki har säkert varit ett fantastiskt ställe före kriget. Vi såg Otto-Ville Kuusinens residens innan vi lämnade staden.

Dag två:

Äntligen i St Peterbug.

Rundtur med Bussen hela förmiddagen. Oj, så mycket bilar och folk. Staden har ca fem miljoner invånare. Vi stannade på ett trevligt ställe för att äta lunch. Maten var god. Här kunde personalen engelska och det var genast lite lättare att kommunicera. Vi fortsatte ytterligare en rundtur innan det blev dags att uppsöka hamnen och hitta M/S St Petersburg, som vi skulle bo på ett par dygn. Det verkade vara den största av kryssningsfartygen, som låg där. Vid 20-tiden åkte vi iväg längs Neva-floden mot Ladoga. Jag hade inte tänkt på att floden är så stor som det visade sig. Sent på kvällen, efter en fyra-rätters middag, var vi äntligen vid Nöteborgs fästning, där floden mynnar ut i Ladoga.

Här slöts fred mellan Sverige och Ryssland 1323. Överstelöjtnant Ilmari Hakala höll föreläsning på fartyget om de historiska händelserna. Hans hustru Leena, klädd i lottadräkt från andra världskriget, varvade med dikter. Det var mycket nyttigt att fräscha upp dessa kunskaper. Ett stort tack till paret Hakala.

Äntligen midnatt och dags att sova en stund.

Dag tre:

På morgonen vaknade vi utanför Valamo-öar, som är 54 till antalet. På den största av dem ligger Valamo kloster. Vi fick byta till mindre fartyg för att komma till klostret. Väl framme delades vi tre grupper för guidning. Till vår grupp anlände någon minut försenad Svetlana från Sordavala. Hon hade på egen hand utan lärare under ett antal år lärt sig finska. Hon har vänner i Finland som hon besöker regelbundet och behövde språket eftersom den finska familjen inte ansåg sig kunna lära sig ryska. Vilken fantastik tur vi hade, som fick Svetlana till guide. Med sin omtanke om oss lite äldre besökare och sin humor, lotsade hon runt oss först i klostrets musiksal, där vi fick lyssna på sång av fyra sångare. Basrösten tillhörde den världsberömda Vladimir Miller, som besökte Valamo just då för att ge en konsert åt President Putin, som var där samtidigt med oss. Vilken tur vi hade.

Tillbaka till kryssningsbåten med mindre båt för lunch, som åter igen bestod av fyra rätter. Därefter mötte Svetlana oss på kajen och vi började klättringen till en av de berömda skitorna. Alla orkade upp för de branta backarna och trapporna. Den vackra kyrkan var värd ansträngningen i värmen. Därifrån ville Svetlana ta upp oss till oljeberget. Efter många suckar och pustande nådde vi toppen på berget. Där hade man byggt en utsiktsplats med sittplatser. Svetlana bad om en sång, och talade om, att hennes egen favorit är: ”Karjalan kunnailla”. En av våra karelare tog upp sången och resten av ett 50-tal karelare och krigsbarn sjöng med i både den och ”Karjalaisten laulu” samt ”Mä oksalla ylimmällä”. Ladoga låg spegelblank i solskenet nedanför oss. Så vackert, så mäktigt och så känsligt.

Här lämnade Svetlana oss. Ett stort tack till henne för den fantastiska guidningen!

Kvällen på fartyget bjöd på föreläsning om bl.a. Nöteborg, som vi tidigare passerade. Vi väntade på avfärd till Konevits, ytterligare en klosterö, närmare Ladogas västra kust. Ladoga visade sig från sin bästa sida, lugnt vatten och solnedgång. Några av oss tog ett dopp trots att det var svåråtkomlig strand.

Jag avstod dock.

Dag fyra:

Nästa morgon vaknade vi ute på redden framför Konevitsa. En mindre båt förde oss i land. Här lämnade vi M/S St. Petersburg för denna gång. Tack till dess besättning och framför allt alla trevliga servitriser, som försåg oss med ett antal måltider. Väl i land möttes vi av en procession, som leddes av en munk. Det visade sig vara ledaren för Nya Valamo kloster i Heinävesi i Finland. Guds moder-ikonen hade varit utlånad till Ryssland och hade nu påbörjat sin hemfärd tillbaka till Finland. Ytterligare en oplanerad bonushändelse för oss.

Klostret på denna ö var inte återställt efter Sovjetepoken, då det varit militärbas och kyrkans väggmålningar målats över för att använda lokalen till lagerlokal. Vår guide där, en trevlig ryska, som tolkades till finska, hade förhoppningar om att finnarna skulle hjälpa till med upprustningen. Några munkar bor där och upprustningen har påbörjats. Barn från St. Petersburg fanns på sommarkoloni. De deltog i trädgårdsarbetet.

Båtfärd till fastlandet och vår buss, som kommit för att hämta oss. Keijo rattade bussen fint trots att det i princip saknades körbar väg första biten. Han hade kokt kaffe åt oss, men att hantera detta på så ojämnt underlag var inte lätt. Raija hällde upp lite kaffe i varje mugg och Matts balanserade dem till oss. Tack för det! Nu var vi äntligen på väg till Kexholmen och Karelarnas Sommarfest vid Kexholms Slottsruin. En liten rundtur med bussen före lunch. Det var sorgligt att se förfallet och fattigdomen. Detta har varit Finland för länge sedan.

Men Kexholmen har numera ett par industrier, IKEA:s möbelfabrik och Luhtas klädtillverkning. Den tidigare sulfitfabriken var inte igång.

Det var fjärde gången de finska karelarna hade sommarfest i Kexholmen. Vi finska krigsbarn fick delta. Mäktigt, när några hundra sjöng karelska sånger.

På programmet fanns även borgmästarens hälsningstal, musik och dansuppvisning. Vi lämnade festen under pausen för att fortsätta hemfärden, som gick smärtfritt över gränser till Finland med endast en passkontroll. Sedan blev det full fart mot Nuijamaa, Lappeenranta, Karhula, Helsingfors, Lahti, Tammerfors och sist Nokia. De sista var framme nästa morgon. Varpu och jag lämnade vårt resesällskap strax före midnatt. Taxin, som gled in till busstationen visade sig vara en svart limousin. Detta blev den sista bonuseffekten på vår resa.

Jag vill tacka först Raija Rikkonen för att vi från Sverige fick följa med på resan, sedan ett stort tack till Keijo Rönkkö, som rattade bussen runt Karelen och höll reda på oss. Tack alla reskamrater, de flesta finska krigsbarn från Finland och Sverige samt tack Lomalinja Oy och Karjala-lehti, som arrangerade resan och karelarnas fest.

Jag hittade äntligen Ylä Somme på kartan sydost om Viborg. Nu vet jag var min pappa stupade under vinterkriget. Jag har också sett Hiitola på kartan och vet varifrån min mormor och mammas släkt kommer. Jag har åkt omkring i Karelen och nu känns det lite bättre när jag äntligen varit där. Visst, vi hade roligt också!

Leila Ulvemo

Senast uppdaterad ( 2010-11-20 22:19 )